jjerseygirl

Det var alltså i torsdagskväll som jag åkte för att hämta MIN familj på flygplatsen. Hade fått låna landrover'n av min kära värdfamilj kvällen till ära, eftersom Kerstin är liite väl liten att klämma in fyra pers + resväskor i haha. Där åkte jag i allafall själv, mitt i kvällen och mörkret bortåt mot philly airport för att möta upp familjen. Alltså hur galet kändes inte det egentligen?! Där ska liksom de komma gående ut ur utcheckningen och träffa på mig här där jag lever nu, i mitt nya land och i mitt nya liv. 

Då jag satt där ensam och väntade, och väntade lite till... så brast det tillslut. Kom väl till insikt med att jag om bara några minuter skulle få krama om min mamma, pappa och syrra för första gånger på FLERA MÅNADER! Så jäkla blödig blev jag, haha satt där och kände hur tårarna tryckte bakom ögonlocken. Blev att snabbt gå till toaletterna och försöka "pull myself together". Det gick väl sådär, lite grann... för en stund iallafall. För sen när jag såg de komma gåendes genom dörren... ja då blev jag typ helt paralyserad. Haha jag skojjar inte. Tjutfärdig och först alldeles stillasittande. Vägen från det att jag reste på mig tills jag fick krama om syrran var som en eevigheet. Och huur efterlängtad var inte kramen från mamma och pappa?! Jag var nog lyckligast på hela flygplatsen!

Sen då. Det är så sjukt det där för så fort man fått avreagerat sig lite med att gråta, kramas och pussas, japp då är ALLT SOM VANLIGT! Liksom samma gamla vanliga familj, det smågnabbas och tjötas sådär speciellt som man gör i just en FAMILJ. Det är ju för underbart. Livet är för underbart.

Nu var det i allafall dags för mig att ta på mig rollen som guide för turisterna a.k.a. la familia. Och min familj är verkligen turisterna med stort T haha! Såå kul att se deras förundrade miner över allt som sker kors och tvärs, ny värld för dem, inte för mig...

När de fick se bilen, nej TRUCK'EN, som jag kom i, ja det var tamejtusan ett oförglömligt ögonblick. "Kom du liksom alldeles själv, körandes i denna?!" Haha! En annan är ju numera bara "Ehh, ja den där bilen är väl inget speciellt... så stor är den ju inte!!" 
Det är nog inte förrens i dessa stunder som man inser hur sjuukt jäkla mycket man växt, mognat, blivit självständig m.m. under dessa månader man varit borta. Jag reagerade ju PRECIS som dem då jag kom till USA och fick möta allt för första gången...

Älskar dock att min kära mamma håller precis samma takter som i Kga (=överbeskyddande), det första hon säger är liksom "Nu tar du det lugnt när du kör, vet du!!" Haha hon tänker inte på att jag nyss körde helt själv, utan problem till flygplatsen, eller att jag klarat mig so far under dessa månader... Anpassningen till mitt nya liv lär ju ha funkat eftersom jag stod där jag stod under denna torsdagskväll ;)

Vägen hem var, som ni säkert anar, en mäktig åktur för päron och syrra. Att se Philly by night är ju inte så dåligt att börja USA-vistelsen med :D Det var också gaaanska impade över min körning, fyrfiligt är väl ingen konst?! ;) Vi åkte iallafall raka vägen mot deras hotell, Hyatt place. Där blev det incheckning och lite familjehäng på hotellrummet. Därefter blev det att krama om dem en sista gång, denna dag, innan natten (observera för dem haha), för jag skulle snabbt dra mig hemåt och lämna truck'en, byta till Kerstin (min pärla), och sedan styra kosan bort mot biografen. Varför?! JO, FÖR ATT ANNA HON SKULLE MINNSANN PÅ TWILIGHT-BREAKING DAWN PART 1- PREMIÄREN VID MIDNATT!!!!!!

Behöver jag ens säga att livet lekte?!



Pappsen, jag och syrran på flygplatsen. Mamma får stå som fotograf :P