Dag Att Minnas
Underbar dag!! Allt tack vare Ryan <3
Jag möter upp honom från skolan, och genast säger han med ett enda stort leende att han har en överraskning till mig. "Till mig?!" Vad kan nu detta vara... Såklart kan han inte hålla på överraskningen tills vi är hemma (jag blir ju också galet nyfiken och ställer en massa frågor), så det slutar med att jag får reda på att överraskningen står i garaget... Japp, ni hörde rätt - i garaget - närmre bestämt bland alla hockeyklubbor. Ryan har då köpt en alldeles egen hockeyklubba till mig, för sina EGNA pengar. Bara en sån sak. Jag dog. Det var en försenad födelsedagspresent till mig. Dessutom var hockeyklubban "left-handed", alltså precis så som jag vill ha det när jag skjuter (och som den jag tidigare använt inte har varit). Han hade verkligen tänkt på allt. Precis allt. För att lilla jag skulle bli glad. Åhhh. Kunde inte sluta le. Och rörd blev jag också... började nästan gråta, haha. Kunde inte göra annat än att krama sönder honom, och säga "I love you, Ryan". Och hans svar... älskar det: "Yeah, I know you do..." Han vet om hur mycket han betyder för mig. Vilket betyder ALLT för mig. Och samtidigt så känns det så honom att inte säga samma sak tillbaka, utan istället vara cool och bara njuta och ta åt sig... That's my boy ;)
Som ni säkert förstår så spenderade vi hela eftermiddagen med att lira landhockey. Det har blivit vår nya grej. Istället för att ha baseballcatch. När vi är mitt i spelet säger Ryan plötsligt "Hey Anna, when you go home you might get to bring your stick with you..." Varpå jag svarar att det nog är bäst för både den nya tjejen OCH hans skull, att klubban lämnas kvar. Så hon kan spela med honom i fortsättningen... Men att han ändå tänkte tanken att jag skulle kunna få behålla min klubba när jag åker hem. Kändes verkligen i hjärtat. Dog typ för andra gången. Sedan sa han "Yes, who knows, she might even be left-handed... like you". Som mig. Hans au pair i snart 9 månader...
Ja ni. Det är dessa stunder i livet man lever på. För tillfället så känns det lite vemodigt att en ny au pair ska ta min plats i slutet av Augusti. MIN plats. För detta år är just precis ETT år för mig... Känner mig mer än nöjd som au pair sen. Men vill heller inte lämna Ryan, eller hela värdfamiljen för den delen. Mycket fina minnen tillsammans. Och just idag har jag bara 100 dagar kvar... Det går ju på en blinkning. Men lite kul är det ändå med att slutet närmar sig, får ju hjälpa min värdfamilj i letandet efter en ny au pair. Ni skulle bara veta hur skumt det känns att sitta på andra sidan och bedöma... Galet. Men skönt och avslappnat måste jag också tillägga, haha ;)
Ryan som "Bryzgalow" (stavning?!)
Jag som "Lundqvist". Med min nya hockeyklubba :D
Jag möter upp honom från skolan, och genast säger han med ett enda stort leende att han har en överraskning till mig. "Till mig?!" Vad kan nu detta vara... Såklart kan han inte hålla på överraskningen tills vi är hemma (jag blir ju också galet nyfiken och ställer en massa frågor), så det slutar med att jag får reda på att överraskningen står i garaget... Japp, ni hörde rätt - i garaget - närmre bestämt bland alla hockeyklubbor. Ryan har då köpt en alldeles egen hockeyklubba till mig, för sina EGNA pengar. Bara en sån sak. Jag dog. Det var en försenad födelsedagspresent till mig. Dessutom var hockeyklubban "left-handed", alltså precis så som jag vill ha det när jag skjuter (och som den jag tidigare använt inte har varit). Han hade verkligen tänkt på allt. Precis allt. För att lilla jag skulle bli glad. Åhhh. Kunde inte sluta le. Och rörd blev jag också... började nästan gråta, haha. Kunde inte göra annat än att krama sönder honom, och säga "I love you, Ryan". Och hans svar... älskar det: "Yeah, I know you do..." Han vet om hur mycket han betyder för mig. Vilket betyder ALLT för mig. Och samtidigt så känns det så honom att inte säga samma sak tillbaka, utan istället vara cool och bara njuta och ta åt sig... That's my boy ;)
Som ni säkert förstår så spenderade vi hela eftermiddagen med att lira landhockey. Det har blivit vår nya grej. Istället för att ha baseballcatch. När vi är mitt i spelet säger Ryan plötsligt "Hey Anna, when you go home you might get to bring your stick with you..." Varpå jag svarar att det nog är bäst för både den nya tjejen OCH hans skull, att klubban lämnas kvar. Så hon kan spela med honom i fortsättningen... Men att han ändå tänkte tanken att jag skulle kunna få behålla min klubba när jag åker hem. Kändes verkligen i hjärtat. Dog typ för andra gången. Sedan sa han "Yes, who knows, she might even be left-handed... like you". Som mig. Hans au pair i snart 9 månader...
Ja ni. Det är dessa stunder i livet man lever på. För tillfället så känns det lite vemodigt att en ny au pair ska ta min plats i slutet av Augusti. MIN plats. För detta år är just precis ETT år för mig... Känner mig mer än nöjd som au pair sen. Men vill heller inte lämna Ryan, eller hela värdfamiljen för den delen. Mycket fina minnen tillsammans. Och just idag har jag bara 100 dagar kvar... Det går ju på en blinkning. Men lite kul är det ändå med att slutet närmar sig, får ju hjälpa min värdfamilj i letandet efter en ny au pair. Ni skulle bara veta hur skumt det känns att sitta på andra sidan och bedöma... Galet. Men skönt och avslappnat måste jag också tillägga, haha ;)
Ryan som "Bryzgalow" (stavning?!)
Jag som "Lundqvist". Med min nya hockeyklubba :D
Kommentarer
Trackback
